Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Den informationen hörs vanligen i tunnelbanan, men skulle idag kanske ha passat på pendeltåget från Södertälje in mot stan. Vid Stuvsta fick föraren tydligen för sig att han körde ett kort tåg och stannade halvvägs in på stationen. Dörrarna gick upp och stängdes som vanligt. Jag undrar om någon med avsikt att kliva av i de bakre vagnarna faktiskt hoppade ut bredvid spåret. De flesta väntade sig antagligen att föraren skulle upptäcka sitt misstag och köra fram en bit. Visst, han körde fram, men han accelererade också en aning mer än vad som är brukligt i såna situationer. Nästa gång han stannade var vid Älvsjö, dock med hela tåget vid plattformen denna gång. En kvinna fick se dörrarna på tåget åt andra hållet slå igen framför näsan. Uppenbarligen kastade inte hon sig handlöst ut i ingenstans vid den tidigare stationen.

Jag fyllde i ett meddelande på IKEAs webbplats igår. Det var en ganska tydlig fråga om huruvida de samarbetar med ett visst företag (som hade kontaktat mig och hävdade att så är fallet). Tydligen hade någon på IKEA inte tid för några uttömmande svar, det jag fick i retur var detta:

Tack för ditt mail.

Med vänlig hälsning

IKEA Kundservice, Marie

Det var ju ingen bra lösning, nu fick de ett mail till från mig.

Så var det åter igen dags att bli snuvad på en timme. Den som inte skruvat fram klockan än bör alltså göra det (om den inte gjort det själv) för att undvika att komma för sent till jobbet. Det gjorde jag när jag arbetade på IKEA en gång i tiden, till följd av att min digitala klocka inte längre ville ställa om sig automagiskt. Gruppchefen bara flinade och gick snabbt över till dagens uppgifter, så jag misstänker att han sett problemet med sommartid tidigare.

Vi får hoppas att det kommer lite sommar med sommartiden i år också. Det har ju börjat se bättre ut, men kom igen solen, ännu bättre kan du! Personligen skulle jag gärna se att det var sommartid hela året, på båda sätten…

Alltid trött, alltid uttråkad och alltid sjuk. Så har det sett ut nu under ett antal veckor. Jag har blivit nerskickad en bit i spiralen igen, och inget känns kul eller meningsfullt. På praktiken sitter jag mest och får tiden att gå känns det som. Jag har försökt rycka upp mig ett par gånger, men det är inte alltid så lätt. Bra att veta kanske för de som både läser denna blogg och undrar vad det tagit åt mig.

Detta inlägg skrevs under tvång, det kändes inte heller varken kul eller särskilt meningsfullt.

Sverige är ett fantastiskt land, som jag faktiskt sett det mesta av. Vid kusterna och runt större sjöar finns fantastiska vyer, storslagna byggnadsverk och trevliga små detaljer. Det är transportsträckorna där emellan som är problemet. Mil efter mil åker man i bil och passerar miljon efter miljon med tallar och granar. Inkastade i skogen ligger det en stuga här, en stuga där. Vissa är helt solo inom en kilometers radie, en del har lyckats få sällskap av ett dussin andra.

Vid blotta åsynen av dessa kommer ångesten och rysningarna krypande. Mitt ute i ingenstans finns det enstaka hus och små byar som folk bor i. Är man född där utan ekonomiska ramar att flytta så är det en sak, men har man ett val så är läget annorlunda. Jag kan under inga som helst omständigheter förstå mig på hur dessa människor, de frivilliga, är programmerade. Likaledes kan jag inte förklara vilka obehagliga känslor jag får i kroppen då jag tänker på det.

Är jag utanför min tid? Jag kanske borde ha fötts om 100 år, när begreppen “by” och “landsbygd” för länge sedan fallit i glömska.