En asiatisk man, möjligtvis turist, frågade mig om rätt väg på centralstationen igår. Han skulle till Skåkåkåsså, men det gjorde mig inte klokare så länge han fortsatte att upprepa det precis likadant. Sen fick han fram något som jag utan problem tolkade som Älvsjö, så då var han åtminstone på rätt plattform. Men Skåkåkåsså? Det fick jag grunna vidare på. Skå… Sko… Skogås? Javisst, dit skulle han! Ja men då så, då är det bara att kliva på tåget som rullar in där på spår 14 (mot Västerhaninge). Alltid kul att kunna hjälpa en medmänniska, men inte så praktiskt när man knappt förstår vad han säger…

Härom dagen fick jag en intressant och oväntad fråga på jobbet – om jag ville bli deras expert på WordPress. En sådan skulle troligtvis behövas framöver, och vad jag skulle svara på den frågan var inget diskussionsämne. Jag har ju suttit och trixat och funderat över min blogg (som snart kommer få sällskap) de senaste veckorna nu, så jag börjar känna mig hemma på det området. Veckans 1337 går således till min kollega Rasmus för denna superfina idé.

Fotnot: WordPress är den motor som driver denna blogg.

Arbetsdagen blev inte som jag hade väntat mig. Det fanns inte så mycket till mig att göra, så det blev en aning slött och tidvis långtråkigt. But hey, jag får ju lika mycket betalt för det.

Fram på kvällen, efter lite middag, dök det upp en möjlighet att införskaffa diverse basvaror (chips och choklad) då min svåger skulle åka för att handla godis till sin krassliga fru (dvs min syster). Efter besök på tre butiker, på väg mot den fjärde, hade min stackars svåger nästan pissat på sig, nästan börjat gråta över butikernas godisutbud samt köpt en glass för att trösta sig. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara situationen och hans komiska anpassning till den, men jag höll nästan på att skratta ihjäl mig. Jag fick flämta ordentligt för att få i mig luft och magmusklerna tror att jag varit ute på ett träningspass.

Nu känner jag mig lite bättre till mods inför den stundande tisdagen.

Så sitter man här igen och känner sig på allmänt dåligt humör för att helgen är så gott som slut. Ska jag köpa en ny skärm nu eller vänta till senare? Ska jag flytta runt mina möbler igen för att få lite omväxling? Hur länge ska jag behöva vänta innan det går att köpa en lämplig lägenhet? Intressanta frågor utan bra svar som snurrar runt i skallen, i en härlig blandning med känslan av att kommande veckan på jobbet kommer bli den värsta hittills.

Mitt humör går näst intill att förutse genom att titta på väderleksrapporten, så denna tid på året brukar jag hålla mig på en lagom låg nivå utan jobbiga tankar och allmän tristess. Men bottenrekord är ju också rekord… Glocalnet, here I come!

Ibland kan man inte låta bli att fundera. Fundera på om inte livet, universum och allting är mer än bara 42. Om inte vetenskapens vita rockar har fått saker och ting om bakfoten. Om inte slumpen är allt annat än slumpartad…

Igår dök en tanke upp i min skalle. Den sa att imorgon ska den där dörren, som jag passerar varje vardagsmorgon och som haft en lapp om felanmälan i flera dagar, vara igång igen. Bara en förflugen tanke, vilsen bland hjärnans alla komplicerade nätverk av impulser, som helt saknade grund i verkligheten. Eller?

Det ryckte till lite i mig i morse när jag såg att dörren var öppen. Hade någon bara slitit upp den? Nej, den kunde stängas också. Och i respekt för teknikens lagar öppnades den lydigt när jag skulle gå igenom den. Detta är inte första gången jag ser in i framtiden, jag tycker det händer ganska ofta. Många gånger så exakt att det inte känns som en slump att den där tanken dök upp i skallen. Påverkas impulsnätverket av något annat än min kropp och omedelbara omgivning? Hur ska jag veta när jag ser in i framtiden, innan det som ska hända har hänt? Jedi Academy, here I come.