När jag stängde av datorn på jobbet idag hade den varit igång i 31 timmar. Inget konstigt med det kanske, det finns nog många som lämnar datorn igång när de går för dagen. Sån är dock inte jag, jag stänger av min dator när jag åker hem. Så varför följde jag inte rutinen igår? För att jag inte åkte hem.

Trots att jag inom överskådlig framtid kommer bli av med jobbet, eller snarare just därför, har jag haft mycket att göra senaste dagarna. Jag vet också hur svårt det är att få något ordentligt gjort när tiden rinner iväg och det närmar sig deadline snabbare än man önskar. Så därför satt jag kvar och jobbade framåt tio-elva igår, och sen sov jag på den skönaste av kontorets soffor. Det gick faktiskt över förväntan, och jag vaknade av väckarklockan kvart i sju. En halvtimme och en dusch senare satte jag mig vid datorn igen.

Idag fick jag besked om kommande uppsägning på jobbet. Det var väntat, men inget som får mig att hoppa högt av glädje. Jobbsökarsvängen är inget jag trivs särskilt bra med.

12 juni, troligtvis, packar jag ihop mina pinaler och lämnar kontoret. Då har jag tänkt ta semester, så långt har jag planerat. Men någon dag tar pengarna slut, så jag behöver förstås ett nytt jobb. Feel free att skriva en kommentar om du har något till hands som du tror skulle passa mig.

Inga spekulationer bland kommentarerna nu, tack. Alla kort ligger inte på bordet än, så jag kan i vilket fall inte säga bu eller bä till orsakerna bakom detta. Det är inte på grund av “krisen”, så mycket kan jag säga.

Nu är våren här och sommaren känns inte allt för långt borta. Men istället för att ta tag i träningen, promenera oftare, leta fram cykeln och ge mig ut på mina små planerade expeditioner, så fortsätter jag som förut. Jag är för trött för det eller det, jag skräpar vid datorn, kollar filmer för 11e gången, läser nån meningslös tidning om prylar jag inte har råd att köpa. Att göra något vettigt känns alldeles för ofta alldeles för jobbigt.

Folk säger att jag ställer för höga krav på mig själv, men i den andra änden vill jag inte heller vara. Så hur ställer man lagom krav på sig själv? Hur fyller man de där små luckorna i tiden, som alltid uppstår i vardagen, med något tillfredsställande? Jag kan ta mig i kragen en eller två dagar, men den tredje dagen sitter jag alltid framför datorn eller i soffan igen och undrar vad som gick fel.

Med den gula högtiden i antågande får jag ta ett par minuter och summera de senaste dagarna. Förra veckan hade jag mer än tillräckligt att göra på jobbet. Helgen gick åt fort, på lördagen bjöd jag päronen på mat (vilket inte var en månad för tidigt), hängde med en polare och hans farsa i ett par timmar och påbörjade städning av lägenhet under söndagen. De senaste tre dagarna på jobbet har jag inte heller varit sysslolös, kan man säga.

Lägenheten betraktar jag numera som färdigrenoverad. Det finns fler saker jag vill göra, men det skjuter jag en bit framåt i tiden. Nu har jag även städat hela rasket, förutom några små svåråtkomliga utrymmen. Imorgon kommer kusinerna och stannar i fyra dagar, så det ska ju se någorlunda representabelt ut. Kanske man kan få ta det lite lugnt, efter två fullbokade veckor. Hoppas kan man.

Glad påsk!