På mitt tidigare jobb kom man i kontakt med en hel del asiater (läs: billig arbetskraft) via mail och olika webbsystem. Jag hittade ett namn som inte känns så lyckat på våra breddgrader: Wei Fan.
I Indien finns det även folk med namn som inte känns så lyckade på några breddgrader. Ett par bra exempel på såna är Stalin och Nazi.
Får man något som är gratis i en butik där man brukar handla så är det ju inte gratis. Då bidrar man indirekt till det egentliga priset vid alla sina övriga inköp. Samma sak gäller förstås rabatter. Inget konstigt.
Men givetvis ska man passa på när det är utdelning, för man har ändå redan betalat. Så när det var 2 kg gratis nypotatis på Ica gick jag förstås dit och öste upp två kilo (och lite lite till). Inte för att jag brukar koka potatis, så jag tog påsen med till päronen.
Jag frågade en anställd om vilken potatis erbjudandet gällde, och när jag kom fram till lådorna så fanns förstås den informationen redan där på små lappar. Slevade upp, kontrollvägde, struntade i att ta en etikett och gick till kassan. Självfallet var det fler än jag som skulle betala just då, så jag gick tillbaka till vågen, tryckte ut en etikett, och hämtade en självscanningsenhet. Läste in strecken och gick rakt fram till självscanningsbetjäningen och fick “betala” med min lilla papperslapp.
What’s the deal? Jo, att jag frågade om potatisen istället för att läsa lappen framför näsan, att jag gick genom halva butiken för att fixa en etikett istället för att använda vågen vid självscanningskassan. Jag tycker inte om att göra såna dumma missar, så nu hänger jag ut mig själv lite i min egen blogg och hoppas att jag lärt mig en läxa.
Nu har min före detta jobbdator tagit platsen som primär hemdator. Med fyra kärnor som spinner i 2,8 GHz, 8 GB minne och totalt 750 GB hårddiskar bör jag väl klara mig ett tag. Men givetvis sneglar jag på nytt chassi och alternativa kylare. Datorn som den är nu låter en aning mer än jag anser vara helt behagligt. Är det värt ~1400 spänn för chassi, och ~500 för ny fet processorkylare? Nja. Det är långt ifrån att öronen blöder, och 2 stora kan man spendera på annat…
Att gå igenom alla sina bilder grundligt visade sig vara bra för minnet. Helt plötsligt kom man ihåg saker man varit med om, när man fick lite bilder att titta på. Och även obetydliga gamla bilder kan få nytt liv under rätt förutsättningar. Exemplet nedan är från ett öppet landskap i norra Botkyrka. Jag hittade två olika exponerade jpeg-bilder över samma vy, vilket gjorde sig bra i mitt lilla HDR-program.
Idag har jag äntligen gjort klart den största och jobbigaste delen i min digitala städning. Alla kamerabilder ligger nu i en platt mappstruktur, med mappnamn som hjälper till då man vill lista ut innehållet. Kanske det blir lite lättare framöver att hitta någon specifik bild eller serie.
Denna del av min digitala städning hade jag bestämt mig för att göra klar innan jag monterar ner min dator och blandar ihop delarna med komponenterna från min före detta jobbdator. Sen återstår bara att städa upp resten av hårddisken och bokmärkena. Kanske ta några svep med dammsugare och trasa i lägenheten också…